beyourown

Senaste inläggen

Av beyourown - 14 juni 2018 10:22

HJÄLP!

Jag börjar få rå panik!

Jag blir 23 om 2 månader och varit i ett förhållande nu i 6 år, denna månaden.

Tankar kring barn och förlovning börja komma allt oftare och oftare.

Förlovning är väl inte de stora beskymret, men känner att de kanske är dags snart?

Men känner mig "för ung" för de, missförstå mig rätt. Dessa tankar kom allt mer nu när mina närmsta vänner förlovade sig efter 1 år bara, är de jag och min sambo som ta de för lugnt? Jag vet att man inte ska jämföra sig med andra eller skynda sig in i saker. 

Men kan inte riktigt släppa tanken..

 

Sen detta med barn börja kännas pressat. Många jämnåriga i min närhet har skaffat barn och vissa har redan 2 barn. Jag personligen får som sagt rå panik bara utav att tänka på detta! Jag är fortfarande ett barn känns de som. Men så börja jag också känna press med tanke på att min sambo är 27 år och närma sig 30. 

"Skaffa barn då?"- tänker säkert vissa av er som läser detta. Men de är såhär att de inte är så enkelt när jag bär på för många kilon och inte har ett fast jobb att komma tillbaka till när och om jag blir med barn. Sen skrämmer de mig något fruktansvärt, att bli gravid och ska uppfostra ett barn, mitt alldeles egna lilla underverk. Känns så konstigt att tänka på de. 

Jag vill, men vågar inte och i nuläget går de säkert inte ens.. 

Av beyourown - 21 april 2018 07:02

Min telefon ringde igår eftermiddag/tidig kväll. 

De va mamma som ringde. Jag hörde att hon var ledsen och kunde knappt berätta de som hänt. 

Frågade vad de va och fick svars att min mormor gått bort, väldigt hastigt. 

Ingen förvarning, min mamma hittade min mormor i hennes lägenhet, kall och livlös. 

Mormor bodde själv och hade tillgång till hemtjänst, men inget hon använde. 

Men i all detta.. så känner jag ingenting, inte än.. Jag vet inte om de är chock som orsakar att jag inte fäller en enda tår. 

Jag känner mig så hemsk som inte visar någon typ utav sorg för att min mormor gått bort. Dock ingen större relation till henne, för när både jag och min bror blev större, slutade hon nästintill bry sig om oss eller i alla fall inget som hon visade. 

Ville bara få ur mig detta någonstans för känns fel att rikta detta mot min mamma som just nu mår som förväntat efter allt. 

Av beyourown - 18 april 2018 20:53

Hej igen allesammans!

Nu va de ett bra tag sen jag uppdaterade här på sidan. 

Men.. men jag har min förklaring, som jag tänkte dela med mig av till den som är intresserad. Detta kommer handla om en väldigt nära vän som jag döper här till Stina. 

 

Jag och Stina har varit vänner sedan första året i gymnasiet, så cirkus 7 år. Vi har nästan aldrig bråkat och de få gångerna vi blivit osams är lätträknade, kan räkna dom på min ena hand. 

Men som sagt, jag och Stina umgicks näst intill varje dag efter skolan och väldigt ofta under helgerna. 

Hittade på saker och skapade massa minnen med skratt och annat skoj.

Ni förstår nog vad jag menar med att ha en såndär vän som blir som ett syskon tillslut. 

Hon kändes tillslut som en storasyster, hon är nämligen ett år äldre än mig. 

 

Stina är väldigt speciell som person, haft en helt annorlunda uppväxt än mig och har andra värderingar, men oavsätt så hade de alltid varit hon och jag. 

Hon har haft problem med skolgången med mobbning och andra svårigheter och jag har försökt stötta och "skydda" henne ifrån detta, när någon kommenterade henne i skolan. 

JAG stod upp för henne när ingen annan gjorde. En gång när jag stod upp för henne i klassrummet och försvarade henne, fick jag skit. En annan "vän" (dåvarande vän) började kaxa mot mig pga att jag stod upp för Stina. Efter de tjafset blev jag och den andra kompisen aldrig som innan, idag är vi inte ens vänner på sociala medier och jag har inte pratat med denna vännen sedan studenten 2014. 

 

För ungefär 2 år sedan så började jag märka av att Stina beteede sig konstigt. Och där och då förstod jag inte att hon gjorde de, men alla pusselbitar föll på plats allt efter som. 

 

En kille som Stina känt sedan hon var väldigt liten, hade precis avslutat ett 10 års äktenskap med in sambo och blivit singel. 

Stina hade tydligen alltid velat "smaka" på den förbjudna frukten eller hur jag nu ska förklara de.. Dom låg och Stina ljög mig rakt upp i ansiktet om detta när jag frågade, "svär du på vår vänskap att du inte har legat med *****?" Hon svor på de..

Sanningen kom ikapp och jag förlät henne, men därefter kunde jag inte lita på henne.

 

Drygt ett år efter denna händelse händer nästintill samma sak. Stina börja umgås med en vän, som jag här döper till Emma. 

Emma var tillsammans med en kille under en kort tid i början utav våran vänskapsrelation, då vi började umgås. Stina kunde inte rå för att, men denna kille som Emma var tillsammans med var ju hennes typ utav kille, honom ville Stina smaka på, men inget hon erkände. 

Tiden gick och Emma och denna killen gick skilda vägar pga olika anledningar. Stina såg sin chans och kort därefter så hade hon krypit i säng med denna killen, medvetet/planerat eller bara av slump vet jag ej och kommer antagligen inte få reda på. 

 

Dagen efter Stina och denna kille hade varit intima pratade jag med Stina i telefon och hon berättade att hon hade träffat Emmas ex. Berättade att hon "råkade" somna helt plöstligt hemma hos honom i sängen efter att hon hade fått låna hans dusch. 

Efter duschen minns hon inte vad dom gjorde. Tror ni att jag trodde hennes ord? Knappast. 

Sa samma sak som jag gjorde förra gången detta hände, sätter du vår vänskap på att de inte hänt något? Fick samma svar som förra gången..

Sanningen kom fram och Emma fick reda på detta och tog de som förväntat och Emma och Stina är inte vänner idag. Ska tilläggas att detta bråk hände för lite mer än en månad sedan (slutet av feb., början av mars) 

 

Där sitter jag mitt emellan och ska vara båda tillags och ska inte står på någons sida. 

Allt bara väller över mig och jag tappar greppet om mig själv. 

Jag har stöttat Stina, jag har stått upp för henne när ingen annan har, folk pratar om henne när hon inte hör och där sitter jag och vet tillslut inte vad jag ska säga, för de är jag som ser dum ut som försöker försvara en person som varit med andra killar och dessutom en kille som ens vän varit tillsammans med och dessutom har en partner själv. Jajemen, sedan 6 år tillbaka och om jag ska vara ärlig så vet jag inte om Stina och hennes kille är tillsammans idag. 

 

Jag har inte pratat med Stina på drygt 2 veckor, snart 3... De känns konstigt, men jag har lärt mig efter allt detta som varit, att jag mår bättre utan hennes närvaro i mitt liv, de känns i hjärtat att säga så.. Men om jag inte ska gå sönder bit för bit, så måste de bli såhär.. Jag lägger all min energi på folk som nästan uttnytjar de och egentligen skiter i konsekvenserna dom lämnar kvar hos mig, jag blev nästan sjukskriven när allt var som värst. 

Utirån detta fick jag stressrelaterad yrsel, som påverkade mitt jobb, men sedan jag tagit avstånd från Stina, har min yrsel lugnat sig och förhoppningsvis kommer den att försvinna när jag är med båda fötterna på jorden igen. 

Av beyourown - 19 februari 2018 18:25

Sitter ensam här hemma i min lägenhet med musik på lite högre. Med mina två katter och väntar på att min pojkvän ska sluta jobbet. 

Min pojkvän sen snart 6 år tillbaka. 

Jag älskar honom verkligen och har svårt att tänka min vardag utan honom, även om de har funnits perioder under förhållandet jag faktiskt har velat ge upp allt, men inte gjort för jag kan inte se mig utan honom och han är den jag vill vara med. 

Men som alla förhållanden går de upp och ner. 

 

Men en sak jag kom och tänka på nu i min ensamhet.. Jag är vuxen nu!

Jag har mitt ansvar inom jobbet, men även hemma. Jag har ett eget hushåll att hålla efter och en sambo att ge uppmärksamhet till och visa att jag är tacksam för de han gör. 

Jag är 23 och börjar få sån sjuk ångest över livet framöver. 

Jag vill så mycket men vill ändå tillbaka till förr.

På pappret är jag vuxen, men jag känner mig inte vuxen alls, även fast jag har jobb och flyttat hemifrån. 

 

Min sambo är äldre än mig och vill inget hellre än att skaffa barn, vilket jag kan förstå, han är äldre och därför kanske lite mer redo i tanken med barn än vad jag kanske är. Behöver inte vara så men fått den känslan. 

Vi har börjat prata om framtiden med barn och så, jag vill väldigt gärna ha barn och speciellt sen min bror fick sin flicka i december 16. Blir så frukansvärt sugen på att skaffa ett sånt litet bustroll jag också. 

MEN... jag är inte där än! De här men barn skrämmer mig till vansinne.. 

 

Jag har flera gamla klasskamrater som skaffat barn redan, vissa två! HALLÅ!

Vi gick nyss ut gymnasiet! Vi är inte vuxna.. Vi ska sitta på skolgården och snacka skit och driva med läraren under lektionen, plugga tillsammans till de där svåra provet och ha hemma fester på helgerna som ballar ur!

 

Nej! Den tiden är över, nu är de de vuxna ansvaret som går i första hand. Skoltiden är över och dags att bilda familj och karriärer.. 

Jag vet att jag bara är 23.. Men detta skrämmer mig verkligen och jag får sån ångest över att tiden går så fort! Jag vill simma mot strömmen och vrida tillbaka tiden då man var liten, bodde hemma och kom hem från skolan och åt ett mellanmål innan middagen och bara mös med familjen (oavsätt hur familjen såg ut). 

 

Sitter och lyssnar på lite sorgsen musik och blir lite känslomässig över tanken att tiden kommer inte stanna upp utan bara fortsätta springa iväg. Hur kan man får den att bromsa åtminstonde..?

Av beyourown - 29 november 2017 08:13

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. 

Men detta inlägg kommer handla om mig och mina två närmsta vänner. 

Kommer byta ut deras namn, för de är lättare att förklara när man säger namnen, istället för "min kompis och sen min andra kompis".. Jag tror ni fattar hur jag menar.

 

Allt kaos började förra fredagen. 

Jag, Emma och några fler vänner drog ut och bowlade i fredags kväll och det var hur kul som helst. Sen hörde min andra kompis Annie av sig.

Hon verkade bli små sur för att jag och Emma va och hon inte blev tillfrågad att följa med.

Sen har de varit lite upp och ner mellan Annie och Emma sedan tidigare, för enligt Annie så pratar Emma väldigt mycket om Annie när Annie inte är närvarande, asså Emma pratar om Annie, hittar inte på någonting (no bullshit). Emma ha pratat med mig om Annie och då ha de varit mer om vad de ha pratat om och om de nu har bråkat. 

Och detta tycker inte Annie om, men de "roliga" i detta är att Annie pratar om Emma till mig. Så hon gör precis samma sak som hon säger att hon inte tycker om att Emma gör mot henne. 

 

Men i alla fall, jag får skiten från Annie angående att Emma ha pratat om Annie när Annie inte är närvarande och Annies irritation/ilska går ut över mig och jag får anklagelse som inte ens har med situationen och göra. Säger att hon slutat äta för att hon tycker att allt detta är jobbigt och säger de på sånt sätt till mig som att de skulle vara mitt fel.

 

De enda jag har gjort i denna historien är att säga ifrån mot Annie när hon går på mig med anklagelser och tjafsar med mig. Egentligen har jag inte med detta tjafs och göra, men Annie tar detta med mig ändå, istället för att prata med Emma som nu pratar om Annie. 

 

Jag och Annie har varit bästa vänner sedan 1 i gymnasiet och pratat varje dag och umgåtts mycket. 

Men vet inte riktigt varit vår vänskap är påväg, för detta tjafs är andra bråket på kort tid och de ha varit mycket tjafs om ingenting ifrån Annies sida.. Tycker att allt detta är på dagisnivå, eller ah, så man höll på med i låg/mellanstadiet i skolan. 

Jag och Emma ska väl kunna umgås med varandra utan Annie, utan att de ska bli problem och tjafs? Sen att Annie bli arg för att Emma snackar om henne till mig, men hon gör likadant själv till mig. 

Allt detta är barnsligt och omorget och de ska tilläggas att Annie är äldst utav oss tre. 

Jag hoppas bara att vi lägger tjafset åt sidan och försöker bli vänner igen. För detta är absurt..  

Av beyourown - 23 november 2017 10:24

Jag har aldrig blivit mobbad under min skolgång, inget öppet så jag har sätt eller hört något i alla fall.

Men om jag säger såhär, jag har inte alltid haft de lätt ändå. Nu tänker inte jag sitta här och tycka synd om mig själv, för de finns tyvärr barn/tonåringar som har haft de 10 gånger värre. 

Men jag har under årskurs 3-6 varit väldigt ensam, blev utfryst efter en insident som jag ska skriva om nedan. 

Sen under högstadiet så blev de bättre med vänner och sånt, men h*lvete vilka bråk de blev, utav ingenting. Kommer så väl att en utav våra mentorer under högstadiet sa att hon aldrig varit med om en klass där tjejerna bråkar så mycket som vi gjorde. 

*Skrämselkudde!!*

 

Men aja, nu ska jag berätta lite under lågstadiet och mellanstadie tiden, då jag blev typ utfryst utav mina andra klasskamrater. 

I tredje klass så började de en ny tjej i klassen, hon hade flyttat hit ifrån stan. 

Vi klickade men en gång och tillslut var vi oskiljaktiga. 

Vi blev bästa vänner!

Men.. Under denna tiden vi var vänner (vi är inte vänner idag) så isolerade hon in mig, om ni förstår hur jag menar, jag fick liksom inte umgås med de andra tjejerna i klassen. Jag var bara hennes och ingen annan fick umgås med mig. 

Jag tappade gemenskap och vänskap med de andra tjejerna jag hade i klassen. 

Och i femte klass flyttade hon tillbaka till stan och började på sin gamla skola igen.

Där stod jag.. Stod utan en enda vän. 

Mina "gamla" vänner i klassen hade vant sig vid att jag inte längre var med i deras vänskapskrets. Jag blev utstött.

 

Men i samma veva som min "bästa vän" flyttade, så stod jag utanför klassrummet och var väldigt ledsen och grät. 

Utifrån ingenstans får jag en kram ifrån någon, jag vet inte ens vem de är som kommer fram till mig och krama om mig. 

Men de va den personen som skulle ta mig upp ifrån all ensamhet och som skulle vara delaktig i mitt liv de närmsta 6 åren. 

Vi började umgås mer och mer och jag var inte längre ensam. 

Hon blev som en syster jag aldrig fick, (ja, jag vet, lite klychigt sagt).. Men helt allvarligt så blev hon de. Vi gjorde ALLT tillsammans och de kändes så fruktansvärt bra, nu var jag inte ensam längre och hade hittat mig en vän. De ska tilläggas att hon och jag gick i paralellklass under låg och mellanstadiet och hade aldrig pratat innan hon kom fram och kramade om mig. 

 

Högstadiet började närma sig och vi skulle få reda på vilka klasser vi skulle hamna i. För där jag kommer ifrån, (jag vet inte om de är så i alla städer), så ska fyra olika skolor delas upp i 4 klasser (beroende på hur många elever de är, kan nämligen bara bli 3 eller om de är många så kan de bli 5 klasser).

Jag ser att jag hamnar i en helt annan klass än min bästa vän och i den klassen är de bara en ifrån min klass, som jag dessutom inte ens umgås med. 

Just där och då rasade mitt liv samman. Jag blev väldigt upprörd och visade klasslistan för min mamma och berättade allt och så ringde min mamma biträdande rektorn och lyckades förflytta mig till hennes klass.

 

När de var dags för att börja i högstadiet så var man självklart sjukt nervös, eftersom att de va nya människor som man inte träffat innan. 

Men bland dessa nya människorna hittade jag en ny vän som jag umgicks med så fort de fanns tillfälle till de. 

Och detta är bara en grej som e blev bråk om under högstadiet, mellan mig och min bästavän sedan innan. 

De var bråk varenda vecka och min kropp och själ pallade inte trycket, så började få magkatarr, som var gränsen till magsår och fick första sak på psoriasis över händerna och andra småställen på armarna. 

Har problem med dessa saker än idag om de är mycket runt omkring mig, så går på tabletter för magkatarren och använder mig utav slavor när psoriasisen blommar upp..

 

Under gymnasietiden så tappade jag kontakten med mina vänner från högstadiet och idag pratar jag inte med någon ifrån grundskolan. Vilket är tråkigt på ett sätt, men de va väl menat så, att vi inte skulle vara vänner, jag vet inte..

Men under gymnasiet började jag umgås med en tjej som var väldigt lik mig själv, både utseende och vissa drag på hur hon var, envisheten och säger precis som hon tycker och tänket, skiter i vad andra tycker. 

Vi var väldigt tajta under 2 år, men en liten grej gjorde så att vi inte längre pratade. De handlar om ett missförstånd eller misstolkning utav en grej. 

Vi är som sagt inte vänner idag, inte heller ovänner, vi har inget otalt med varandra, men jag tycker inte om henne och hon tycker antagligen inte om mig heller, men mer än så är de inte, vi tjafsar inte med varandra eller startar grejer för skoj skull. 

Vi är helt enkelt inte vänner, and that´s it!

 

Så min skolgång gällande vänner har varit den värsta berg- och dalbana jag åkt. Alla krossade känslor, all ilska och svek.. usch.

 

Av beyourown - 20 november 2017 12:04

Om jag säger såhär, jag är långt ifrån färdig med kunskaper inom mitt yrke. Jag jobbar som undersköterska på ett äldreboende. 

Jag har jobbat inom äldreomsorgen sen jag slutade gymnasiet för 4 år sen snart. 

Jag blev färdigutbildad uska i våras och är mycket stolt över mitt yrke och lär mig nytt nästan varje dag. 

 

Men jag har under min första tid i detta yrke lärt mig att alltid utgå ifrån mig själv. 

Alltså, hur skulle jag vilja har de om jag hade suttit i denna persons ställe. Eller hur skulle jag vilja att personalen hade tagit hand om min mamma/pappa eller någon annan anhörig. 

Sen att man ALDRIG kör över en persons integritet, genom att bestämma hur personen ska vara klädd eller har de i sitt hem, bara för att personen kanske inte kan berätta hur han eller hon vill ha de just där och då, så kan man inte köra över.

 

Liksom jag frågar personen i fråga om han eller hon vill lägga sig och personen säger nej, då kan man inte tvinga personen i sängen. 

Just detta exempel ovan gör mig grymt irriterad, för en kollega till mig stod och läxade upp mig om hur man skulle göra. 

 

"Man ska aldrig fråga en gammal person om personen vill gå och lägga sig, då kommer du alltid få nej till svar, för dom vet inte vad de svarar på!"

 

Helt ärligt, hur kan man som erfaren undersköterska på 55 år stå och predika på de sättet och säga så till en yngre, mindre erfaren person om hur man ska göra, och speciellt gällande något som är så fel som de bara kan vara?!

 

Jag skulle aldrig kunna ha de tankesättet. Jag utgår alltid ifrån mig själv och kommer alltid att göra. Oavsett om folk tycker de är fel eller inte. Jag lever för mitt yrke och är stolt över mitt jobb.  

Av beyourown - 8 november 2017 11:48

Jag är född på 90-talet och de va då allt detta med dator och teknik började komma in i vårt samhälle. 

Under tidigt 2000-tal utvecklades de till något som skulle förändra den nya generationen.

 

Jag kommer så väl ihåg när jag var liten, då man lekte med Barbie dockor, BabyBorn dockor, FurFriends, LEGO, GoGos, kulor, tamagutchi, bland annat.

Jag har inte barn själv idag, men jag har jobbat inom barnomsorgen och är utbildad barnskötare. Jag har sätt i förskolor, förskoleklasser vad dagens barn "leker" med. 

De är inte direkt Pokémonkort, spela kulor eller Barbie dockor. I alla fall inte vad man märkte av på de ställerna jag jobbat på.

 

De va en dag som jag var i en förskoleklass och skulle snabbt kolla klockan på telefonen, för i de rummet jag var i fanns det ingen väggklocka och jag bär inte armbandsklockor. 

Precis när jag tar fram telefonen (Samsung s4) flyger barnen fram och frågar vilken telefon jag har och berättar vilka telefoner dom har (då de är olika smartphones som dom har) och sedan frågar om de får spela på min telefon. Jag svarar såklart: Nej!

Om ni frågar mig så känns de väldigt läskigt att se hur tidigt barnen blir påverkade utav tekniken och sociala medier. 

Visst, de finns många bra appar för att lära ut saker, men massa annat som inte är bra för så pass små barn. 

 

Sen har vi dagens ungdomar som växt upp i den moderna världen med tekniken och alla sociala medier, så som Facebook, Instagram, Snapchat och liknande. 

Vi ser hur kända människor lever sitt liv och under tonårstiden är vi som mest påverkbara och lätt tar efter andra, de är under denna tid vi försöker hitta oss själva och suger till oss allt runt omkring. 

 

Likaså har vi den världskända Youtube, som är mycket, mycket, mycket mer än vad de var från början. 

Idag försörjer sig många "Youtubers" på att dela sina klipp om sin vardag och annat innehåll, genom att få pengar genom visningar, då man måste ha ett X antal visningar för att få betalt för de.  

Jag kan säger själv att jag tittar rätt mycket på Youtube och gjort sedan jag varit 12-13 år. Men då var de inte alls på samma sätt som idag. De va inte alls lika mycket vloggar och drama bland alla Youtubers. 

 

Jag kollade ofta på smink videos för att jag ville lära mig att sminka mig och mitt intresse blev bara större och större och även mitt nagel intresse är på grund utav Youtube. Allt jag kan gällande akrylnaglar och allt runt om naglar är tack vare Youtube. 

 

Så de jag vill ha sagt med detta inlägg är att vi blir så grymt påverkade utav sociala medier oavsätt vi vet om de eller förnekar de. 

Dagens samhälle styr sig utav sociala medier, mer eller mindre. 

Nu syftar jag inte på lagen och så, men ah, jag tror nog ni förstår hur jag menar. 

Men allt som kommer ifrån sociala medier behöver absolut inte vara något negativt. Men något jag tycker är skrämmande om man jämför med hur de va när jag var liten, vad jag lekte med och hur min uppväxt var med teknik, så tycker jag att de gått lite ut för när smår barn sitter med sina plattor och spelar spel utan något utlärningssyfte och går runt med sina smartphones istället för att umgås med vänner. 

 

Jag tror ni förstår lite var jag vill komma, att tiden har förändrats med moderntid. 

Och den kommer antagligen bara fortsätta att utvecklas. 

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards