Sitter ensam här hemma i min lägenhet med musik på lite högre. Med mina två katter och väntar på att min pojkvän ska sluta jobbet. 

Min pojkvän sen snart 6 år tillbaka. 

Jag älskar honom verkligen och har svårt att tänka min vardag utan honom, även om de har funnits perioder under förhållandet jag faktiskt har velat ge upp allt, men inte gjort för jag kan inte se mig utan honom och han är den jag vill vara med. 

Men som alla förhållanden går de upp och ner. 

Men en sak jag kom och tänka på nu i min ensamhet.. Jag är vuxen nu!

Jag har mitt ansvar inom jobbet, men även hemma. Jag har ett eget hushåll att hålla efter och en sambo att ge uppmärksamhet till och visa att jag är tacksam för de han gör. 

Jag är 23 och börjar få sån sjuk ångest över livet framöver. 

Jag vill så mycket men vill ändå tillbaka till förr.

På pappret är jag vuxen, men jag känner mig inte vuxen alls, även fast jag har jobb och flyttat hemifrån. 

Min sambo är äldre än mig och vill inget hellre än att skaffa barn, vilket jag kan förstå, han är äldre och därför kanske lite mer redo i tanken med barn än vad jag kanske är. Behöver inte vara så men fått den känslan. 

Vi har börjat prata om framtiden med barn och så, jag vill väldigt gärna ha barn och speciellt sen min bror fick sin flicka i december 16. Blir så frukansvärt sugen på att skaffa ett sånt litet bustroll jag också. 

MEN... jag är inte där än! De här men barn skrämmer mig till vansinne.. 

Jag har flera gamla klasskamrater som skaffat barn redan, vissa två! HALLÅ!

Vi gick nyss ut gymnasiet! Vi är inte vuxna.. Vi ska sitta på skolgården och snacka skit och driva med läraren under lektionen, plugga tillsammans till de där svåra provet och ha hemma fester på helgerna som ballar ur!

Nej! Den tiden är över, nu är de de vuxna ansvaret som går i första hand. Skoltiden är över och dags att bilda familj och karriärer.. 

Jag vet att jag bara är 23.. Men detta skrämmer mig verkligen och jag får sån ångest över att tiden går så fort! Jag vill simma mot strömmen och vrida tillbaka tiden då man var liten, bodde hemma och kom hem från skolan och åt ett mellanmål innan middagen och bara mös med familjen (oavsätt hur familjen såg ut). 

Sitter och lyssnar på lite sorgsen musik och blir lite känslomässig över tanken att tiden kommer inte stanna upp utan bara fortsätta springa iväg. Hur kan man får den att bromsa åtminstonde..?