Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. 

Men detta inlägg kommer handla om mig och mina två närmsta vänner. 

Kommer byta ut deras namn, för de är lättare att förklara när man säger namnen, istället för "min kompis och sen min andra kompis".. Jag tror ni fattar hur jag menar.

Allt kaos började förra fredagen. 

Jag, Emma och några fler vänner drog ut och bowlade i fredags kväll och det var hur kul som helst. Sen hörde min andra kompis Annie av sig.

Hon verkade bli små sur för att jag och Emma va och hon inte blev tillfrågad att följa med.

Sen har de varit lite upp och ner mellan Annie och Emma sedan tidigare, för enligt Annie så pratar Emma väldigt mycket om Annie när Annie inte är närvarande, asså Emma pratar om Annie, hittar inte på någonting (no bullshit). Emma ha pratat med mig om Annie och då ha de varit mer om vad de ha pratat om och om de nu har bråkat. 

Och detta tycker inte Annie om, men de "roliga" i detta är att Annie pratar om Emma till mig. Så hon gör precis samma sak som hon säger att hon inte tycker om att Emma gör mot henne. 

Men i alla fall, jag får skiten från Annie angående att Emma ha pratat om Annie när Annie inte är närvarande och Annies irritation/ilska går ut över mig och jag får anklagelse som inte ens har med situationen och göra. Säger att hon slutat äta för att hon tycker att allt detta är jobbigt och säger de på sånt sätt till mig som att de skulle vara mitt fel.

De enda jag har gjort i denna historien är att säga ifrån mot Annie när hon går på mig med anklagelser och tjafsar med mig. Egentligen har jag inte med detta tjafs och göra, men Annie tar detta med mig ändå, istället för att prata med Emma som nu pratar om Annie. 

Jag och Annie har varit bästa vänner sedan 1 i gymnasiet och pratat varje dag och umgåtts mycket. 

Men vet inte riktigt varit vår vänskap är påväg, för detta tjafs är andra bråket på kort tid och de ha varit mycket tjafs om ingenting ifrån Annies sida.. Tycker att allt detta är på dagisnivå, eller ah, så man höll på med i låg/mellanstadiet i skolan. 

Jag och Emma ska väl kunna umgås med varandra utan Annie, utan att de ska bli problem och tjafs? Sen att Annie bli arg för att Emma snackar om henne till mig, men hon gör likadant själv till mig. 

Allt detta är barnsligt och omorget och de ska tilläggas att Annie är äldst utav oss tre. 

Jag hoppas bara att vi lägger tjafset åt sidan och försöker bli vänner igen. För detta är absurt..  

Jag har aldrig blivit mobbad under min skolgång, inget öppet så jag har sätt eller hört något i alla fall.

Men om jag säger såhär, jag har inte alltid haft de lätt ändå. Nu tänker inte jag sitta här och tycka synd om mig själv, för de finns tyvärr barn/tonåringar som har haft de 10 gånger värre. 

Men jag har under årskurs 3-6 varit väldigt ensam, blev utfryst efter en insident som jag ska skriva om nedan. 

Sen under högstadiet så blev de bättre med vänner och sånt, men h*lvete vilka bråk de blev, utav ingenting. Kommer så väl att en utav våra mentorer under högstadiet sa att hon aldrig varit med om en klass där tjejerna bråkar så mycket som vi gjorde. 

*Skrämselkudde!!*

Men aja, nu ska jag berätta lite under lågstadiet och mellanstadie tiden, då jag blev typ utfryst utav mina andra klasskamrater. 

I tredje klass så började de en ny tjej i klassen, hon hade flyttat hit ifrån stan. 

Vi klickade men en gång och tillslut var vi oskiljaktiga. 

Vi blev bästa vänner!

Men.. Under denna tiden vi var vänner (vi är inte vänner idag) så isolerade hon in mig, om ni förstår hur jag menar, jag fick liksom inte umgås med de andra tjejerna i klassen. Jag var bara hennes och ingen annan fick umgås med mig. 

Jag tappade gemenskap och vänskap med de andra tjejerna jag hade i klassen. 

Och i femte klass flyttade hon tillbaka till stan och började på sin gamla skola igen.

Där stod jag.. Stod utan en enda vän. 

Mina "gamla" vänner i klassen hade vant sig vid att jag inte längre var med i deras vänskapskrets. Jag blev utstött.

Men i samma veva som min "bästa vän" flyttade, så stod jag utanför klassrummet och var väldigt ledsen och grät. 

Utifrån ingenstans får jag en kram ifrån någon, jag vet inte ens vem de är som kommer fram till mig och krama om mig. 

Men de va den personen som skulle ta mig upp ifrån all ensamhet och som skulle vara delaktig i mitt liv de närmsta 6 åren. 

Vi började umgås mer och mer och jag var inte längre ensam. 

Hon blev som en syster jag aldrig fick, (ja, jag vet, lite klychigt sagt).. Men helt allvarligt så blev hon de. Vi gjorde ALLT tillsammans och de kändes så fruktansvärt bra, nu var jag inte ensam längre och hade hittat mig en vän. De ska tilläggas att hon och jag gick i paralellklass under låg och mellanstadiet och hade aldrig pratat innan hon kom fram och kramade om mig. 

Högstadiet började närma sig och vi skulle få reda på vilka klasser vi skulle hamna i. För där jag kommer ifrån, (jag vet inte om de är så i alla städer), så ska fyra olika skolor delas upp i 4 klasser (beroende på hur många elever de är, kan nämligen bara bli 3 eller om de är många så kan de bli 5 klasser).

Jag ser att jag hamnar i en helt annan klass än min bästa vän och i den klassen är de bara en ifrån min klass, som jag dessutom inte ens umgås med. 

Just där och då rasade mitt liv samman. Jag blev väldigt upprörd och visade klasslistan för min mamma och berättade allt och så ringde min mamma biträdande rektorn och lyckades förflytta mig till hennes klass.

När de var dags för att börja i högstadiet så var man självklart sjukt nervös, eftersom att de va nya människor som man inte träffat innan. 

Men bland dessa nya människorna hittade jag en ny vän som jag umgicks med så fort de fanns tillfälle till de. 

Och detta är bara en grej som e blev bråk om under högstadiet, mellan mig och min bästavän sedan innan. 

De var bråk varenda vecka och min kropp och själ pallade inte trycket, så började få magkatarr, som var gränsen till magsår och fick första sak på psoriasis över händerna och andra småställen på armarna. 

Har problem med dessa saker än idag om de är mycket runt omkring mig, så går på tabletter för magkatarren och använder mig utav slavor när psoriasisen blommar upp..

Under gymnasietiden så tappade jag kontakten med mina vänner från högstadiet och idag pratar jag inte med någon ifrån grundskolan. Vilket är tråkigt på ett sätt, men de va väl menat så, att vi inte skulle vara vänner, jag vet inte..

Men under gymnasiet började jag umgås med en tjej som var väldigt lik mig själv, både utseende och vissa drag på hur hon var, envisheten och säger precis som hon tycker och tänket, skiter i vad andra tycker. 

Vi var väldigt tajta under 2 år, men en liten grej gjorde så att vi inte längre pratade. De handlar om ett missförstånd eller misstolkning utav en grej. 

Vi är som sagt inte vänner idag, inte heller ovänner, vi har inget otalt med varandra, men jag tycker inte om henne och hon tycker antagligen inte om mig heller, men mer än så är de inte, vi tjafsar inte med varandra eller startar grejer för skoj skull. 

Vi är helt enkelt inte vänner, and that´s it!

Så min skolgång gällande vänner har varit den värsta berg- och dalbana jag åkt. Alla krossade känslor, all ilska och svek.. usch.

Om jag säger såhär, jag är långt ifrån färdig med kunskaper inom mitt yrke. Jag jobbar som undersköterska på ett äldreboende. 

Jag har jobbat inom äldreomsorgen sen jag slutade gymnasiet för 4 år sen snart. 

Jag blev färdigutbildad uska i våras och är mycket stolt över mitt yrke och lär mig nytt nästan varje dag. 

Men jag har under min första tid i detta yrke lärt mig att alltid utgå ifrån mig själv. 

Alltså, hur skulle jag vilja har de om jag hade suttit i denna persons ställe. Eller hur skulle jag vilja att personalen hade tagit hand om min mamma/pappa eller någon annan anhörig. 

Sen att man ALDRIG kör över en persons integritet, genom att bestämma hur personen ska vara klädd eller har de i sitt hem, bara för att personen kanske inte kan berätta hur han eller hon vill ha de just där och då, så kan man inte köra över.

Liksom jag frågar personen i fråga om han eller hon vill lägga sig och personen säger nej, då kan man inte tvinga personen i sängen. 

Just detta exempel ovan gör mig grymt irriterad, för en kollega till mig stod och läxade upp mig om hur man skulle göra. 

"Man ska aldrig fråga en gammal person om personen vill gå och lägga sig, då kommer du alltid få nej till svar, för dom vet inte vad de svarar på!"

Helt ärligt, hur kan man som erfaren undersköterska på 55 år stå och predika på de sättet och säga så till en yngre, mindre erfaren person om hur man ska göra, och speciellt gällande något som är så fel som de bara kan vara?!

Jag skulle aldrig kunna ha de tankesättet. Jag utgår alltid ifrån mig själv och kommer alltid att göra. Oavsett om folk tycker de är fel eller inte. Jag lever för mitt yrke och är stolt över mitt jobb.  

Jag är född på 90-talet och de va då allt detta med dator och teknik började komma in i vårt samhälle. 

Under tidigt 2000-tal utvecklades de till något som skulle förändra den nya generationen.

Jag kommer så väl ihåg när jag var liten, då man lekte med Barbie dockor, BabyBorn dockor, FurFriends, LEGO, GoGos, kulor, tamagutchi, bland annat.

Jag har inte barn själv idag, men jag har jobbat inom barnomsorgen och är utbildad barnskötare. Jag har sätt i förskolor, förskoleklasser vad dagens barn "leker" med. 

De är inte direkt Pokémonkort, spela kulor eller Barbie dockor. I alla fall inte vad man märkte av på de ställerna jag jobbat på.

De va en dag som jag var i en förskoleklass och skulle snabbt kolla klockan på telefonen, för i de rummet jag var i fanns det ingen väggklocka och jag bär inte armbandsklockor. 

Precis när jag tar fram telefonen (Samsung s4) flyger barnen fram och frågar vilken telefon jag har och berättar vilka telefoner dom har (då de är olika smartphones som dom har) och sedan frågar om de får spela på min telefon. Jag svarar såklart: Nej!

Om ni frågar mig så känns de väldigt läskigt att se hur tidigt barnen blir påverkade utav tekniken och sociala medier. 

Visst, de finns många bra appar för att lära ut saker, men massa annat som inte är bra för så pass små barn. 

Sen har vi dagens ungdomar som växt upp i den moderna världen med tekniken och alla sociala medier, så som Facebook, Instagram, Snapchat och liknande. 

Vi ser hur kända människor lever sitt liv och under tonårstiden är vi som mest påverkbara och lätt tar efter andra, de är under denna tid vi försöker hitta oss själva och suger till oss allt runt omkring. 

Likaså har vi den världskända Youtube, som är mycket, mycket, mycket mer än vad de var från början. 

Idag försörjer sig många "Youtubers" på att dela sina klipp om sin vardag och annat innehåll, genom att få pengar genom visningar, då man måste ha ett X antal visningar för att få betalt för de.  

Jag kan säger själv att jag tittar rätt mycket på Youtube och gjort sedan jag varit 12-13 år. Men då var de inte alls på samma sätt som idag. De va inte alls lika mycket vloggar och drama bland alla Youtubers. 

Jag kollade ofta på smink videos för att jag ville lära mig att sminka mig och mitt intresse blev bara större och större och även mitt nagel intresse är på grund utav Youtube. Allt jag kan gällande akrylnaglar och allt runt om naglar är tack vare Youtube. 

Så de jag vill ha sagt med detta inlägg är att vi blir så grymt påverkade utav sociala medier oavsätt vi vet om de eller förnekar de. 

Dagens samhälle styr sig utav sociala medier, mer eller mindre. 

Nu syftar jag inte på lagen och så, men ah, jag tror nog ni förstår hur jag menar. 

Men allt som kommer ifrån sociala medier behöver absolut inte vara något negativt. Men något jag tycker är skrämmande om man jämför med hur de va när jag var liten, vad jag lekte med och hur min uppväxt var med teknik, så tycker jag att de gått lite ut för när smår barn sitter med sina plattor och spelar spel utan något utlärningssyfte och går runt med sina smartphones istället för att umgås med vänner. 

Jag tror ni förstår lite var jag vill komma, att tiden har förändrats med moderntid. 

Och den kommer antagligen bara fortsätta att utvecklas. 

Första året på gymnasiet, då man verkligen fick lära sig att stå på egna ben, jag hade valt en linje som ingen annan från min förra klass eller min förra skola hade valt. 

Jag var ensam och fick lära mig att ta för mig mer och nu hade jag inga personer runt om mig som jag kände eller kände mig trygg med. 

Under gymnasiet, främst första året så försöker man hitta sig själv och "lägger" en grund för framtiden, värderingar jag själv har.

Första kärleken

Men i alla fall, några månader in i första året fick jag kontakt med en kille i samma ålder, på Kamrat.. Kamrat av alla ställen. 

För er som inte vet vad Kamrat är så är de en typ av chat forum, med en egen profil där man kan skriva och lägga upp en/flera bilder.

Men då fick jag som sagt kontakt med en kille från den västra delen av Småland. 

Kändes hur bra som helst, verkade vara en super go kille och hade ett gott skratt nära till hands.

Vi träffades efter ett tag som vi hade skrivit. Hemma hos mig. Han sov där första natten. Vi hade roligt och allt kändes super bra. 

Men han var väldigt när gången första natten, med tanke inte på de som om att de var något konstigt. De va den första killen jag var med och hade inte några tidigare erfarenheter utav killar.

Den helgen gick förbi och vi "gick tillbaka" till vardagen. Till helgen igen så åkte jag hem till honom och sov där. Sen var de höstlov, då stannade jag kvar där hela veckan. 

Han var ju hur go som helst och dom där fjärilarna som man bruka prata om började väckas till liv i magen.

De hade bara gått knappt 2 veckor så hade vi börjat ha sex. 

Alltså tog han min oskuld. Kändes inte jättekonstigt efter allt hade hänt, min gjorde galet ont under akten.

Jag vet inte vad som hände, men helgen efter höstlovet så åkte jag upp till honom igen. 

De va precis som om att allt hade vänt och han verkade blivit nästan galen när han fick smaka på de heliga.

De fanns inga gränser angående sexet. Han föredrog analt framför allt annat. 
Jag fattar inte idag vad jag höll på med, han gjorde mig illa, så sjukt illa, men jag fattade inte de då. 
Men en natt gick han långt, långt över gränsen. Vaknar mitt i natten utav att han tar mig analt. Jag är yrvaken och kopplar inte vad som händer. 

När jag väl förstår vad som händer så försöker jag vända på mig för att få bort honom, men han håller fast mig. Han fortsätter. 

Lyckades vända på mig efter ett tag, ger honom en örfil över ansiktet och knuffa bort honom. 
Frågade vad i hela friden han sysslade med. Han skrattar till och säger "vadå, de är ju skönt". Jag minns de så väl än idag.

Han ansåg inte att han gjort något fel, de fattade jag väl inte heller efter att jag kommit hem och tänkt igenom allt. 

De va sista gången jag träffade honom, men vi hade kotakt via telefon när vi var ifrån varandra. 

Men under hela tiden som vi träffades så var han kort i telefonen och hade alltid dåligt batteri på mobilen. De var ofta jag fick prata med hans bästa vän i stället. 

Jag vet inte vad han såg att vi var eller vad jag var för honom. Men för mig var han min första och jag blev otroligt nog golvad utav honom. 

Första kärleken och den gjorde mig mer illa än gott. 

Men en sak jag kommer ihåg från sista gången jag träffade honom, var att jag stod uppe i hans rum på övervåningen och bytte om för att åka hem. 

Tidigare den dagen hade vi varit inne i stan och då hade jag inte några pengar så jag fick 200kr utav honom, som jag egentligen inte ville ta emot. 

Jag använde inte pengarna inne i stan. 

När jag var färdig på övervåningen så kommer han in och ge mig en låda. I lådan ligger de ett fint diamant halsband, med tillbehörande öronhängen. 

Jag blev förälskad i dom. Öronhängerna använde jag hela tiden när jag kom hem, till ett av dom förvann, de va väl menat att jag inte skulle använda dom för att de kom ifrån honom. 

Men åter till hans rum, han gick ner med min väska och innan jag gick lämnade jag pengarna på ett bort han hade i sitt rum. 

När jag var påväg hem så hörde han av sig och sa att jag hade glömt pengarna, men jag sa att jag inte glömt dom, utav lämnade tillbaka dom. 

Han blev konstigare och konstigare när vi pratades vid via telefon och tillslut blev jag så trött på de och frågade vad de va som va fel, men de kunde han inte säga nu. Så sa jag att han gör mig illa när han beter sig så. "Du verkar ju inte bry dig, så varför är vi ens tillsammans..?" De blev tyst i telefonen och tillslut kommer de från honom, "vet inte.." Där och då gjorde jag "slut", jag tog bort honom från alla sociala medier och telefon nummer.

Jag var förkrossad och efter drygt en vecka hör han av sig och börja bråka och då skrev jag till honom "du har gjort mig illa och de du gjort mot mig räknas som våldtäkt..!" 

"Vadå, kände du inte när jag kom i dig eller?!" Min värld vändes upp och ner, mer än vad den redan var. 

Tänk om jag blivit gravid, vi använde inte alltid kondom, ja, jag vet, väldigt dumt. 

Men så var inte fallet, jag var inte gravid. För de var något han bara sa för att han blev arg för att jag sa att de han gjorde räknas som våldtäkt. 

 Efter drygt 3 månader så hör han av sig och vill att vi pratar, han vill att jag kanske kan komma hem till honom unde helgen. Dum som jag var så tänkte jag tanken.

De va väl klart han inte ville snacka med mig, han ville bara ha ett ligg och tro att de kunde bli som innan. 

Men jag sa att jag kommer aldrig träffa dig mer med tanke på vad du gjort mig att gå igenom. Den historien slutade som tur var. 

Bästa killkompisen

Efter att jag gjorde slut med mitt ex, så hörde en kill kompis av sig och frågade hur jag mådde, jag förklarade allt som hänt. Han insisterade att jag skulle sova hos honom, för han tyckte inte att jag skulle vara själv när jag mår dåligt. 

Då ville jag inte de, men ändå blev de så, jag sov hos honom. 

Ville inte dela säng med honom, vilket jag fick göra, han hade bara ett täcke som vi skulle dela på, jag somnade utan täcke, men han la lite täcke på mig undertiden jag sov och höll om mig. Jag vaknade utav att han smekte mig på ryggen, men visade inte för honom att jag var vaken. Jag hade som sagt ryggen mot honom och känner då att hans hand kommer innanför tröjan på mig och han börja gå med handen mot mina bröst. Vrider lite på mig och han ångrar sig.

Han börjar gå ner mot byxkanten, han lyckas få ner handen i byxan innan jag hinner reakera, jag vrider på mig och han tar bort den, jag "vaknar". Han lämnar rummet och jag får sova i hans säng själv tills morgonen kommer. Lämnar honom på morgonen och därefter har vi aldrig mer pratat.

Vi har gemensamma vänner och gick i samma skola på gymnasiet, han verkade vilja ta kontakt, men jag vill inte. Jag vill inte ha honom i mitt liv. Inte någon som gör mig illa.