Min telefon ringde igår eftermiddag/tidig kväll. 

De va mamma som ringde. Jag hörde att hon var ledsen och kunde knappt berätta de som hänt. 

Frågade vad de va och fick svars att min mormor gått bort, väldigt hastigt. 

Ingen förvarning, min mamma hittade min mormor i hennes lägenhet, kall och livlös. 

Mormor bodde själv och hade tillgång till hemtjänst, men inget hon använde. 

Men i all detta.. så känner jag ingenting, inte än.. Jag vet inte om de är chock som orsakar att jag inte fäller en enda tår. 

Jag känner mig så hemsk som inte visar någon typ utav sorg för att min mormor gått bort. Dock ingen större relation till henne, för när både jag och min bror blev större, slutade hon nästintill bry sig om oss eller i alla fall inget som hon visade. 

Ville bara få ur mig detta någonstans för känns fel att rikta detta mot min mamma som just nu mår som förväntat efter allt. 

Hej igen allesammans!

Nu va de ett bra tag sen jag uppdaterade här på sidan. 

Men.. men jag har min förklaring, som jag tänkte dela med mig av till den som är intresserad. Detta kommer handla om en väldigt nära vän som jag döper här till Stina. 

Jag och Stina har varit vänner sedan första året i gymnasiet, så cirkus 7 år. Vi har nästan aldrig bråkat och de få gångerna vi blivit osams är lätträknade, kan räkna dom på min ena hand. 

Men som sagt, jag och Stina umgicks näst intill varje dag efter skolan och väldigt ofta under helgerna. 

Hittade på saker och skapade massa minnen med skratt och annat skoj.

Ni förstår nog vad jag menar med att ha en såndär vän som blir som ett syskon tillslut. 

Hon kändes tillslut som en storasyster, hon är nämligen ett år äldre än mig. 

Stina är väldigt speciell som person, haft en helt annorlunda uppväxt än mig och har andra värderingar, men oavsätt så hade de alltid varit hon och jag. 

Hon har haft problem med skolgången med mobbning och andra svårigheter och jag har försökt stötta och "skydda" henne ifrån detta, när någon kommenterade henne i skolan. 

JAG stod upp för henne när ingen annan gjorde. En gång när jag stod upp för henne i klassrummet och försvarade henne, fick jag skit. En annan "vän" (dåvarande vän) började kaxa mot mig pga att jag stod upp för Stina. Efter de tjafset blev jag och den andra kompisen aldrig som innan, idag är vi inte ens vänner på sociala medier och jag har inte pratat med denna vännen sedan studenten 2014. 

För ungefär 2 år sedan så började jag märka av att Stina beteede sig konstigt. Och där och då förstod jag inte att hon gjorde de, men alla pusselbitar föll på plats allt efter som. 

En kille som Stina känt sedan hon var väldigt liten, hade precis avslutat ett 10 års äktenskap med in sambo och blivit singel. 

Stina hade tydligen alltid velat "smaka" på den förbjudna frukten eller hur jag nu ska förklara de.. Dom låg och Stina ljög mig rakt upp i ansiktet om detta när jag frågade, "svär du på vår vänskap att du inte har legat med *****?" Hon svor på de..

Sanningen kom ikapp och jag förlät henne, men därefter kunde jag inte lita på henne.

Drygt ett år efter denna händelse händer nästintill samma sak. Stina börja umgås med en vän, som jag här döper till Emma. 

Emma var tillsammans med en kille under en kort tid i början utav våran vänskapsrelation, då vi började umgås. Stina kunde inte rå för att, men denna kille som Emma var tillsammans med var ju hennes typ utav kille, honom ville Stina smaka på, men inget hon erkände. 

Tiden gick och Emma och denna killen gick skilda vägar pga olika anledningar. Stina såg sin chans och kort därefter så hade hon krypit i säng med denna killen, medvetet/planerat eller bara av slump vet jag ej och kommer antagligen inte få reda på. 

Dagen efter Stina och denna kille hade varit intima pratade jag med Stina i telefon och hon berättade att hon hade träffat Emmas ex. Berättade att hon "råkade" somna helt plöstligt hemma hos honom i sängen efter att hon hade fått låna hans dusch. 

Efter duschen minns hon inte vad dom gjorde. Tror ni att jag trodde hennes ord? Knappast. 

Sa samma sak som jag gjorde förra gången detta hände, sätter du vår vänskap på att de inte hänt något? Fick samma svar som förra gången..

Sanningen kom fram och Emma fick reda på detta och tog de som förväntat och Emma och Stina är inte vänner idag. Ska tilläggas att detta bråk hände för lite mer än en månad sedan (slutet av feb., början av mars) 

Där sitter jag mitt emellan och ska vara båda tillags och ska inte står på någons sida. 

Allt bara väller över mig och jag tappar greppet om mig själv. 

Jag har stöttat Stina, jag har stått upp för henne när ingen annan har, folk pratar om henne när hon inte hör och där sitter jag och vet tillslut inte vad jag ska säga, för de är jag som ser dum ut som försöker försvara en person som varit med andra killar och dessutom en kille som ens vän varit tillsammans med och dessutom har en partner själv. Jajemen, sedan 6 år tillbaka och om jag ska vara ärlig så vet jag inte om Stina och hennes kille är tillsammans idag. 

Jag har inte pratat med Stina på drygt 2 veckor, snart 3... De känns konstigt, men jag har lärt mig efter allt detta som varit, att jag mår bättre utan hennes närvaro i mitt liv, de känns i hjärtat att säga så.. Men om jag inte ska gå sönder bit för bit, så måste de bli såhär.. Jag lägger all min energi på folk som nästan uttnytjar de och egentligen skiter i konsekvenserna dom lämnar kvar hos mig, jag blev nästan sjukskriven när allt var som värst. 

Utirån detta fick jag stressrelaterad yrsel, som påverkade mitt jobb, men sedan jag tagit avstånd från Stina, har min yrsel lugnat sig och förhoppningsvis kommer den att försvinna när jag är med båda fötterna på jorden igen.