Jag har aldrig blivit mobbad under min skolgång, inget öppet så jag har sätt eller hört något i alla fall.

Men om jag säger såhär, jag har inte alltid haft de lätt ändå. Nu tänker inte jag sitta här och tycka synd om mig själv, för de finns tyvärr barn/tonåringar som har haft de 10 gånger värre. 

Men jag har under årskurs 3-6 varit väldigt ensam, blev utfryst efter en insident som jag ska skriva om nedan. 

Sen under högstadiet så blev de bättre med vänner och sånt, men h*lvete vilka bråk de blev, utav ingenting. Kommer så väl att en utav våra mentorer under högstadiet sa att hon aldrig varit med om en klass där tjejerna bråkar så mycket som vi gjorde. 

*Skrämselkudde!!*

Men aja, nu ska jag berätta lite under lågstadiet och mellanstadie tiden, då jag blev typ utfryst utav mina andra klasskamrater. 

I tredje klass så började de en ny tjej i klassen, hon hade flyttat hit ifrån stan. 

Vi klickade men en gång och tillslut var vi oskiljaktiga. 

Vi blev bästa vänner!

Men.. Under denna tiden vi var vänner (vi är inte vänner idag) så isolerade hon in mig, om ni förstår hur jag menar, jag fick liksom inte umgås med de andra tjejerna i klassen. Jag var bara hennes och ingen annan fick umgås med mig. 

Jag tappade gemenskap och vänskap med de andra tjejerna jag hade i klassen. 

Och i femte klass flyttade hon tillbaka till stan och började på sin gamla skola igen.

Där stod jag.. Stod utan en enda vän. 

Mina "gamla" vänner i klassen hade vant sig vid att jag inte längre var med i deras vänskapskrets. Jag blev utstött.

Men i samma veva som min "bästa vän" flyttade, så stod jag utanför klassrummet och var väldigt ledsen och grät. 

Utifrån ingenstans får jag en kram ifrån någon, jag vet inte ens vem de är som kommer fram till mig och krama om mig. 

Men de va den personen som skulle ta mig upp ifrån all ensamhet och som skulle vara delaktig i mitt liv de närmsta 6 åren. 

Vi började umgås mer och mer och jag var inte längre ensam. 

Hon blev som en syster jag aldrig fick, (ja, jag vet, lite klychigt sagt).. Men helt allvarligt så blev hon de. Vi gjorde ALLT tillsammans och de kändes så fruktansvärt bra, nu var jag inte ensam längre och hade hittat mig en vän. De ska tilläggas att hon och jag gick i paralellklass under låg och mellanstadiet och hade aldrig pratat innan hon kom fram och kramade om mig. 

Högstadiet började närma sig och vi skulle få reda på vilka klasser vi skulle hamna i. För där jag kommer ifrån, (jag vet inte om de är så i alla städer), så ska fyra olika skolor delas upp i 4 klasser (beroende på hur många elever de är, kan nämligen bara bli 3 eller om de är många så kan de bli 5 klasser).

Jag ser att jag hamnar i en helt annan klass än min bästa vän och i den klassen är de bara en ifrån min klass, som jag dessutom inte ens umgås med. 

Just där och då rasade mitt liv samman. Jag blev väldigt upprörd och visade klasslistan för min mamma och berättade allt och så ringde min mamma biträdande rektorn och lyckades förflytta mig till hennes klass.

När de var dags för att börja i högstadiet så var man självklart sjukt nervös, eftersom att de va nya människor som man inte träffat innan. 

Men bland dessa nya människorna hittade jag en ny vän som jag umgicks med så fort de fanns tillfälle till de. 

Och detta är bara en grej som e blev bråk om under högstadiet, mellan mig och min bästavän sedan innan. 

De var bråk varenda vecka och min kropp och själ pallade inte trycket, så började få magkatarr, som var gränsen till magsår och fick första sak på psoriasis över händerna och andra småställen på armarna. 

Har problem med dessa saker än idag om de är mycket runt omkring mig, så går på tabletter för magkatarren och använder mig utav slavor när psoriasisen blommar upp..

Under gymnasietiden så tappade jag kontakten med mina vänner från högstadiet och idag pratar jag inte med någon ifrån grundskolan. Vilket är tråkigt på ett sätt, men de va väl menat så, att vi inte skulle vara vänner, jag vet inte..

Men under gymnasiet började jag umgås med en tjej som var väldigt lik mig själv, både utseende och vissa drag på hur hon var, envisheten och säger precis som hon tycker och tänket, skiter i vad andra tycker. 

Vi var väldigt tajta under 2 år, men en liten grej gjorde så att vi inte längre pratade. De handlar om ett missförstånd eller misstolkning utav en grej. 

Vi är som sagt inte vänner idag, inte heller ovänner, vi har inget otalt med varandra, men jag tycker inte om henne och hon tycker antagligen inte om mig heller, men mer än så är de inte, vi tjafsar inte med varandra eller startar grejer för skoj skull. 

Vi är helt enkelt inte vänner, and that´s it!

Så min skolgång gällande vänner har varit den värsta berg- och dalbana jag åkt. Alla krossade känslor, all ilska och svek.. usch.